You said that you were lonely, and then we kissed like lonely people do
Jag kan tänka mig att religion, att det finns en gud, är tröstande. Det betyder ju att allt häder av en anledning. Det finns något större än en själv, än vår värld. Förlorar man ett barn, kanske man tror att det finns någon som styrt dess öde och att det finns en anledning till att detta hänt. När man tänker på döden, kanske det känns tröstande att man (som det är i de flesta religioner) kommer till ett paradis när allt tar slut. Att det inte bara blir svart, att allting inte bara slutar.
Jo...jo, det är jag nog rädd för. Att när jag dör, så blir det bara svart. Inget nytt liv, inget paradis, ingen återfödelse. Jag är nog lite rädd ändå.
Men det spelar ingen roll om man tror eller ej; vi dör ändå alla tills slut. Sen vad som händer efter det, det vet vi inte förrän den dagen.
Jag tror inte heller på gud eller så, men jag brukar försöka tänka att saker och ting inte bara blir svarta när man dör. Ibland när jag tänker på döden (okej, det lät ganska deppigt, men vadå, alla tänker på döden ibland!) så föreställer jag mig att döden är typ ett svävande tillstånd där allt är ljust och svalt och...porlande och mjukt. (haha, djupt!) Det kanske låter konstigt, men det blir så mycket lättare att tänka på det om man tänker att det blir något fint och inte bara...svart. Förstår du? För, som du säger, alla ska vi en gång dö, men jag är inte rädd för döden, för jag tänker att den inte är något hemskt, bara en annan verklighet! Sen att jag ju faktiskt VILL leva hör inte till saken, haha!
förresten blev jag jättejätteglad över din kommentar på min blogg, Sanna! Din blogg är en av mina favoriter också, du har alltid så finurliga funderingar! Blogga mer mer mer! :)